Om mig:

Jag var en fotograf, en skapare som levde med linsen, i armarna på friheten, den enda av alla som någonsin skulle förstå mig, eller ja de fanns vissa, men de skulle för alltid kalla mig vildhäst eller att jag kom och gick som en katt. 

Jag var barnet i min familj, men ett som hade blivit stort. Jag hade rest runt jorden för att jag längtade efter nya känslor, lukter och människor. I rörelsen påväg framåt tappar en greppet. Om verklighet, om nära och kära men förstod senare att det var vad de kostade att älska världen. 

Jag ville hela tiden skapa något större och gå min egna väg, jag hade flyttat från staden hela vägen så långt norrut det gick på svensk mark inte på egen vilja, utan för att den jag älska bodde här. Det var inte alltid den enkla vardagen, att jobba och leva som jag valt betydde mycket ensamhet på villovägar, men alltid påväg någonstans. Det nya, friheten och den eviga längtan. 

I nutid låg en pandemi och vankade av hela världen, 100 år efter spanska sjukan och vi var tillbaka igen. Ett år som skulle komma att påverka mig och många andra med ännu mer ensamhet och stillhet, ett perfekt år att ägna sig åt att skriva historia. 

Jag hade för ett tag sen börjat skriva om livet, börjat skriva om känslor och mina höga kurvor i humör. Fram tills jag fyllt 18 förstod jag inte varför jag aldrig fick passa in bland folk. Andra året in på gymnasiet fick jag min diagnos och det var som att läsa en bok om mig själv. 

Alla lås låstes upp, hade jag hittat mig själv nu? 

Givetvis inte, men nog kunde jag landa i acceptans och förstå att jag hade en kraft som passade bättre i verkstaden än på mattematiken. Jag fixade skolan, för jag visste att mamma skulle bli nöjd då, men jag visste att jag ville klara mig utan skolan. Alla år vid bänken var ett fängelse, som jag härdade ut, för att man skulle. Inte för att det var de jag älskade eller så. 

2014, var året jag skulle ta studenten, året jag skulle lämna landet på egen hand och se mer av världen. Jag hade jobbat fulltid intill sista året på gymnasiet, tre jobb samtidigt och jag fick någon kick av det där. Att köra mig själv i botten. Vet inte varför men tror hjärnan fick tystnad och jag på så vis ro. 

En flygbiljett i handen och strax efter Jul flög jag till Nicaragua som skulle få mig att längta hem, för att längta långt bort igen.